Reportage: Hallå, julstad

Jag blev intervjuad på Hbl före julen om hur jag ser min hemstad och hur jag vill att Åbo borde se ut och vara.

Reportage
Hallå, julstad!
Publicerad: 23/12 15:42 ›

uppdaterad: 23/12 15:42

Huvudstadsbladet

Åbo. Julstad. Åbosjukan. Finlands rövhål. Hansastaden. Aboa vetus. Staden som utsetts till Europas kulturhuvudstad 2011. Är Åbo julstad eller en ful stad? Det är dags för en tidigare Åbobo att konfronteras med den komplexa Åbobilden. Lagom till julfreden!

En märklig sak hände i Åbo den 30 mars 2009. Demonstranter hade samlats på torget för att marschera till stadshuset, där fullmäktige samma kväll skulle rösta ja till den omstridda torgparkeringen.
Tidigare hade 13 000 Åbobor skrivit sina namn på en adress för en folkomröstning om parkeringen under torget. Förslaget förkastades. Det blev ett ja till en ny underjordisk parkering i centrum, också från de socialdemokrater som före valet sagt nej. Demonstranterna verkade redan ha förlorat. Emot sig hade de landets äldsta andelshandel, TOK, som äger Wiklunds varuhus och numera hör till S-gruppen, Salmela-ätten som står bakom Åbos snabbmatsimperium Hesburger, och så TS-koncernen med den ledande lokaltidningen Turun Sanomat som i årtionden anklagats för partiskhet då det gäller stadsplaneringsfrågor. Tidningens vd sitter i Toriparkki Oy:s styrelse, och en tidigare chefredaktör fick negativ uppmärksamhet då han i ett e-postbrev till föreningen Vårt Åbo lät förstå att deras insändare mot torgparkeringen inte längre publiceras.
Besluts- och affärskretsarna i Åbo är inte stora, och de decennier långa turerna kring parkeringen har förgrenat sig under ytan och kommit att handla om mycket mer än det uppenbara.
De Åbobor som ändå hade orkat komma till torget den 30 mars, i ruggigt väder med två grader ovanför nollstrecket, marscherade längs Auragatan medan församlade journalister och pressfotografer sprang före och förevigade dem på bild. Men på följande dags tidning syntes något i bakgrunden på fotografiet. Som en död, spökande släkting som bränt sig fast i silverpartiklarna på ett familjeporträtt tittade en gul spårvagn upp bakom demonstranternas ansikten och plakat.
En av dem som demonstrerade, Saara Ilvessalo, tog sig en noggrannare titt på fotografiet och insåg att den 30 mars råkade vara samma dag som Valios ”ratikka”-glasskiosk, en pensionerad spårvagn från det gamla Åbo, drogs fram längs gatan för att inleda sommarsäsongen på Salutorget.
– Spårvagnen hade råkat släpas in i bilden just då den knäpptes, och det är så lustigt, för det är ju precis det som alltihop handlar om! Hur vi vill ordna trafiken och hur stadsbilden ska se ut – eller hur den skulle kunna se ut, säger Ilvessalo, 20, en juridikstuderande vid Åbo Akademi som bland annat grundat en Facebook-grupp för att få tillbaka spårvagnarna.

Det är alltid en känslig sak att tala om städer.
Regeln i Åbo är att en Åbobo själv får nagelfara Åbo i oändlighet (typiska samtalsämnen är då stadens fulhet, rivningar och byggen, bästa broder- och andra korruptionsteorier) men gud nåde den helsingforsare eller tammerforsare som gör samma sak.
– Här är riktigt fint! Det är lite som Finlands Göteborg, säger vår helsingforsiske fotograf när vi beundrar Biskopsgatan bakom Åbo domkyrka.
Han räddar därmed skickligt sitt eget skinn.
Men skämt åsido – Göteborg? Hmm, kanske. Jämförelsen faller på avsaknaden av spårvagnar. Den sista gången en spårvagn körde i Åbo var den 1 oktober 1972, efter nästan ett sekel av spårtrafik. Då spårvägslinje 1 lades ned och ersattes av en buss minskade passagerartrafiken med en femtedel. Men spårvägsnostalgikerna tar inte fasta bara på det:
– Spårvagnar är mer än kollektivtrafik. De är också en imagefråga, säger Saara Ilvessalo.

Vi sitter och läppjar på varmt kaffe och kakao på ett kafé nära Salutorget i centrala Åbo, och det är bedövande mörkt fast klockan är två. Ingen stad i Finland ser bra ut den här tiden på året.
Men det är något speciellt med Åbo. Staden är ibland sämre än sitt rykte, ibland bättre, men rykte har den, till den grad att dess namn aldrig passerar oförmärkt i en konversation i någon av landets andra storstäder. Åbo häcklas, rent ut sagt.
– Det kanske beror på att Åbo tidigare var huvudstad men inte är det längre. Jag har bott hela mitt liv här. Jag trivs, tycker det är en fin stad och rekommenderar Åbo. Då jag vandrar längs åstranden kan jag ibland slås av hur fin stad jag bor i, säger Ilvessalo.
Ilvessalo sitter i svenska utbildningsnämnden och som som suppleant i miljönämnden. Hennes politiska uppvaknande handlade om just stadsmiljön. Det var torgparkeringen, det var den gamla restaurangen Pinella vid åstranden som varit rivningshotad i flera repriser, det var hoppet om en snabbspårväg som förbyttes i ett bussbeslut, och det var demonstrationerna för det vackra, klarblåa men förfallna och rivningshotade jugendhuset Wikeström & Krogius vid Slottsgatan.
– Det som jag mest klagar på är beslutsfattandet. Det känns som om det bara fanns några få som bestämmer i praktiken och som varit med lite för länge. I frågan om torgparkeringen tror jag att många Åbobor vaknade till av att butiksgrupperna hade så stort inflytande över beslutsfattandet och stadsplaneringen.
Trots att Åbo vimlar av studerande tycker hon också att det verkar som om de är en förbisedd målgrupp.
– Många politiker är medvetna om att en stor del av studenterna inte är mantalsskrivna här och struntar alltså i dem i sina politiska agendor.
– Ett annat fenomen jag själv kritiserar är att så många hus som rivningshotas har låtits förfalla med vilja. Först väntar man så länge som möjligt med att göra något, så att det till sist inte ska gå att göra något längre. Då säger man att det måste rivas … Det verkar inte finns någon enhetlig tanke, det rivs lite här och byggs lite där.
Ilvessalo låter sig fotograferas på torget framför Wiklunds varuhus – ett perspektiv som får henne att ”må dåligt då hon tänker på vilka vackra hus som funnits där förr”. På andra sidan Eriksgatan skymtar ett par av de sista mohikanerna vid torget. Charles Bassis gula hörnhus från 1831 och en bit bakom det arthur kajanus nyklassicistiska trevåningshus från 1889, ”Café Noir-huset”. Inte heller de har gått säkra. I årtionden har de legat i skuggan av nya byggprojekt på tomten men räddades i år av förvaltningsdomstolen – åtminstone tillfälligt. Domstolen underkände planerna på ett nytt nio­våningshus i torghörnet som bara hade lämnad skalet av fasaden på Café Noir-huset kvar. Det räckte inte, trots att tomtplanerna leds av en av de centrala blommorna i buketten av affärsmän och lobbare i Åbo, konsul jukka vihanto. Hans släktnamn är för Åboborna lika känt som Puolimatka och Casagrande.
Ett höghus vid torghörnet skulle skymma det sista av sikten mot Åbo domkyrka från torget.

En märklig sak hände i Åbo den 14 december 1976.
Stora skaror av studerande och andra Åbobor samlades utanför Hamburger Börs och protesterade mot att Turun Osuuskauppa hotade riva hotellet. Några studenter hade gått upp i byggnaden, öppnat fönster mot torget och fällt ut långa svarta sorgband över fasaden.
Varför var det så märkligt?
Det borde inte ha varit det eftersom de flesta hus i kvarteren kring torget rivits redan på 1950- och 1960-talen. Man kunde tycka att Åboborna vant sig vid protester redan i ett par decennier. Men riktigt så var det inte, säger historikern Rauno Lahtinen som skrivit boken Turun puretut talot, De rivna husen i Åbo.
Han funderar en stund på varför så många rivningar inte stötte på motstånd under 1950-talet. Mycket av det som revs var trähus i rätt dåligt skick. Fenomenet var det samma i alla städer i hela Finland – till och med gamla stan i Raumo har varit rivningshotad.
– Många av de byggnader som rivits har faktiskt varit förfallna – inte alla, men många. Och det är klart, för det fanns inte en möjlighet till några större renoveringar efter krigsåren. Så folkopinionen var faktiskt inte speciellt kritisk till att gamla trähus i städerna skulle rivas. Kanske finländarna kände en viss skam för det som såg fattigt ut och en lockelse till det moderna som kunde erbjuda en nystart.
Tidsandan sammanfattas klart och tydligt i att stadsarkitekten olavi laisaari gav ut en bok med namnet Tehokas kaupunki, En effektiv stad, år 1962. Bokomslaget pryds av fyrkantiga hus med långa rader av parkerade bilar framför. Vid första anblicken stönar man över 60-talets vurm – tills man inser att en precis likadan bok kunde ha utkommit också i år, i vilken finsk stad som helst.
Trots att rivningssjukan härjade överallt blev det Åbo som fick bära hundhuvudet. Namnet Åbosjukan, Turun tauti, lanserades i början av åttiotalet. Först då klarnade vidden av vad som skett – men protesterna kom fortfarande huvudsakligen när det var stenhus som var hotade. Vid torget är det till exempel många som saknar Phoenixhuset, Åbo universitets ståtliga huvudbyggnad som fick sitt rivningslov 1959. Det ornamenterade Lindblomska huset som funnits på Wiklunds tomt är det säkert också många som saknar, men det hade redan sjunkit ner i leran då det revs 1956. Wiklunds hus, som byggdes 1957, ansågs bland stadsborna som ett modernt och banbrytande stort varuhus.
– Det är ironiskt. Byggnader som klarade bombningarna klarade inte stadens egen planering, säger Lahtinen.
Vi promenerar tillsammans en stump längs Slottsgatan. I hörnet av Köpmansgatan slås man av att Åbosjukan kanske inte tagit slut. Vi stannar längs en länga låga trähus med affärer i. Den gula färgen är närmast grå och på vindsvåningarna gapar trasiga fönsterrutor. En renovering kunde göra dem till idylliska små karameller i centrala Åbo, ifall någon ville det.

Och så var det då Hamburger Börs. Då hotellet till stora delar jämnades med marken för att ersättas av ett nytt 1979 var också en byggnadsdel av Åboarkitekten frithiof strandell på rivningslistan. Den fasadbiten räddades.
En av dem som var med och demonstrerade 1976 var konstnären Jan-Erik Andersson.
– Frithiof Strandell är Åbo för mig, säger Andersson.
Han deltar med jämna mellan rum i debatten om stadsbilden i Åbo. Han kämpade för att Frithiof Strandells jugendhus på Humlegårdsgatan skulle bevaras, och kritiserar bristen på hållbara argument i stadsplaneringen. Då Åbo Svenska församlings hus stod klart på Auragatan 18, i backen upp mot konstmuseet, skymdes jugendhuset bakom vilket orsakade ännu ett rabalder i stan.
– Med dagens teknik är det inte omöjligt att bygga ornamenterade fasader. Arkitektbyråns argument var då att man inte ska efterhärma gamla stilar som jugend. Men då jag tittade närmare på det nya församlingshuset märkte jag att det liknar en byggnad som Le Corbusier ritat 1920. Visst får man bygga nytt, men då man härmar åttio år gammal modernism och säger att hundra år gammal jugend inte kan efterhärmas håller inte argumenten! säger Andersson som efterlyser en arkitektonisk vision för Åbo.
Att olika hus finns huller om buller stör där­emot inte.
– Som konstnär tycker jag inte att staden behöver vara enhetlig. Tvärtom. Jag vill bara att allt det som byggs som är olika ska ha en egen identitet.

Om man sitter hemma hos Andersson, på den nordöstra sidan av ön Hirvensalo, och låter blicken segla ut genom det bladformade fönstret ser man Åbo slott tvärs över vattnet.
Vi är inte i vilket hus som helst. Husprojektet Life on a leaf har varit i gång i ett decennium och det unika huset är snart klart. Bladformat, med inbyggda konstverk i varje rum och en stor, transparent blåklocka på taket hör huset som Andersson planerat med erkki pitkäranta snart till Åbos stora sevärheter under kulturstadsåret 2011.
– För en konstnär är Åbo en bra stad. Man kan bo och leva billigt och röra sig omkring snabbt. Helsingfors börjar vara för dyrt för till exempel skulptörer som inte har råd med en lämplig studiolokal där, säger Andersson.
– Jag shoppar inte och går sällan på krog så hur centrum ser ut är inte viktigt för mig. Vill man flanera, gå på kafé och gallerier så är åstranden väldigt bra.
Det mörknar utanför och vi går ut för att se hur huset ser ut då blåklockan uppe på taket sprider sitt sken – ett ljus som kommer att synas från alla färjor som tar i land i hamnen vid Åbo slott.
Andersson är inte främmande för mörkrets fall. Inte heller i den snölösa julstaden i södra Finland.
– Det som är speciellt stämningsfullt här i december är att det blir så mörkt. Det är någonting magiskt med att vara lite trött hela tiden, att sjunka in i en meditativ stämning.

Är det märkligt att Åbo är julstad?
Julstadens varumärke har vuxit och blivit allmänt känt sedan 1995, och allt fler kulturevenemang, konserter, teaterföreställningar, barnevenemang och designtorg sällar sig till listan över julhändelser i Åbo i december.
Linjen har varit stilrent traditions- och kulturbetonad och befriad från den grälla, helkommersiella aspekten av julfirandet. Den traditionella ekumeniska mässan i Åbo domkyrka, utlysningen av julfreden och den gammaldags julmarknaden vid Gamla stortorget är julstadens fixstjärnor.
En märklig sak hände förresten i Åbo redan år 1900, då julgranen framför domkyrkan för förs­ta gången lystes upp med elektriska lampor, en företeelse som samlade häpen publik. ”Denna julgran som lyser i den fria naturen kommer nog att göra och påminna åskadare om julens upphöjda betydelse”, skrev tidningen Uusi Aura.
I år har den 24 meter höga, fem ton tunga julgranen förnyats igen och prytts med energisnåla led-lampor.

Samtidigt får man känslan av att julstadens varumärke lite väl effektivt hålls separerat från stadens affärscentrum.
På det ökända Salutorget finns nämligen ingen julgran. Det är mest neonskyltar i åttiotalsstil som präglar centrum. Några magra, sorglustiga ljusslingor är uppsatta i metallstolpar. Det största ljusfenomenet är en grillkiosk.
Rauno Lahtinen tar sig för pannan när han tänker på det. Han kan snabbt räkna upp hur man kunde förbättra julstadskonceptet.
– Marknaden på Gamla stortorget är väldigt fin, men den stämningen hålls rätt avskild på andra sidan ån, säger han.
Den felande länken blir tydlig då vi ställer oss på ett av de ställen i Åbo som numera är riktigt lyckade, nämligen vid stadsbibilioteket, som inte bara fått en ny tillbyggnad utan också ett nyrenoverat torg, Lilltorget, med promenadstråk framför.
Mittemot oss på andra sidan ån har vi Gamla stortorget med den kända balkongen på Brinkalahuset. ”I morgon, vill Gud, infaller vår Herres och Frälsares nåderika födelsefest, och varder förty härigenom en allmän julfred kungjord och påbjuden.”
En bit bort stormar trafiken fram på domkyrkobron. Det som saknas är en gångbro rakt över. Det har funnits en sådan tidigare och en ny är på väg att byggas, visserligen inte där vi står utan några hundra meter längre bort.
– Det är bra att den byggs, men lite synd att promenadbron inte kommer att knyta ihop de två torgen. Då kunde vi ha fått julmarknaden att breda ut sig på båda sidorna av ån och påverka stadsbilden, säger Lahtinen.
– En julmarknad också i affärscentrum skulle liva upp avsevärt, en sådan som man ser till exempel i Tyskland, där alla köpmän är med och det är färggrant och det serveras varmt vin.

Det har förstås hänt mycket annat märkligt i Åbo.
– Många säger att de inte ens vågar titta i min bok, det känns så hemskt, säger Lahtinen om alla de rivna husen, men det finns också en helt annan aspekt: allt det som aldrig byggdes.
Åbo kunde ha fått en stor esplanad och ett stadscentrum intill Åbo slott, men det bidde inte. Åbo kunde också ha fått ett enormt stadshus av eliel saarinen 1917. Det bidde inte heller.
I efterhand låter det fint – men hade protesterna skallat mot nybyggen också då? Vad är det som rivits för att bana väg för det som vi nu tycker att är fint? Vem vet vad som anses fint om 70 år? Varje stad famlar i mörker. Och mörkt är det då det duggregnar en dag i början av december.

Precis som väntat kommer den misstänksamma motfrågan slutligen:
– Vad är det riktigt du har tänkt skriva om Åbo då …? frågar Rauno Lahtinen långsamt.
Det går ju inte att till hundra procent lita på en dagstidning från den nya huvudstaden.
Ja, vad skriva?
Då vi sitter i bilen svarar fotografen i sin telefon och man hör den skorrande rösten från den nya huvudstaden i andra ändan av tråden: ”Va, Åbo? Vad fan gör ni där?”
Men ska man skriva det?
Eller ska man skriva att inga av de klagovisor vi hört är speciellt nya: Åbo beskylldes för bästa broder-mentalitet och snikenhet i stadsplaneringen, om inte redan på medeltiden så åtminstone för trettio år sedan då Rakennuslehti skrev om tjänstemän som bjudits på resor till solstränder av byggnadsentreprenörer.
Och 1982 utlyste satirtidningen Turun Sanowat en påhittad tävling kryddad av bitande kritik: ”Kom med och riv Åbo! I stenfoten på varje fin byggnad i Åbo finns en hundralapp inmurad! Riv husen och finn hundralapparna!”
Nä, det skriver vi inte här. Det är sådant som är förbehållet de nuvarande Åboborna, och företrädesvis bara inom Åbos gränser. I den nya huvudstadens tidningar skämtas det inte om Finlands Göteborg.
God jul!

Text: Sylvia Bjon